Inne i trafikledarrummet på depå Rantorget råder lugn. Samtalen är avslappnade, skratten nära till hands — men samtidigt märks ett ständigt fokus. Blickarna rör sig mellan skärmarna, radion och telefonerna. Härifrån leds trafiken genom staden och här måste huvudet vara kallt och samarbetet gott när något händer.
På lördag väntar Göteborgsvarvet och nästan inget kommer att vara som det brukar i spårvagnstrafiken. Men trots att stora evenemang i staden innebär många omläggningar i trafiken är stämningen kontrollerad hos trafikledningen.
— De här dagarna planerar vi så noga och med så god framförhållning att det blir som vilken dag som helst. Det är mer pulshöjande när det inträffar något helt oplanerat en vanlig vardag, säger avdelningschef Daniel Gaffby.
Jag tar en sak i taget
Hur behåller man egentligen lugnet när många anrop kommer samtidigt? Donija Rezadosst, som är trafikledare, har en enkel strategi:
— Ibland när det är många anrop är det lätt att bli stressad för att man vill hinna hjälpa alla direkt. Jag försöker tänka att jag tar en sak i taget så fort jag kan, säger hon.
En viktig del i arbetet är samarbetet mellan trafikledarna.
— Alla hjälps åt när det är något stort som händer, säger Donija. Jag kan alltid fråga en kollega om det är något jag blir osäker på. Samarbetet är avgörande för att trafiken ska rulla, att förarna får stöttning och att säkerheten går först.
Kollegan Nima Khalaj håller med.
— Det är imponerande hur vi kan sitta och prata lugnt ena stunden, och sedan kommer det en allvarligare händelse och då går alla direkt in i ett helt annat fokusläge.
Man måste lita på rutinerna
Nima Khalaj har yttre tjänst idag och åker ut på stan i trafikledarbil. Om inget oplanerat inträffar så ska han kontrollera spåren mellan Grönsakstorget och Vasaplatsen och genomföra ett par andra kontroller som trafikledare utför. Både erfarenhet och tydliga rutiner spelar stor roll när situationer blir stressiga.
— Jag går in i ett mode där man bara jobbar metodiskt, säger Nima. Man måste lita på rutinerna.
Vid exempelvis en olycka är prioriteringarna tydliga.
– För oss på TLI är föraren prio ett. Den första från oss som kommer till platsen ska ta hand om föraren. Ofta får de sätta sig i utryckningsbilen och bara landa lite.
När trafikledarbilen rullar genom staden beskriver Nima hur viktigt det är att komma ihåg förarnas perspektiv.
— Vi är ofta snabbt på plats, kanske på några minuter. Men för föraren kan de minuterna kännas som en evighet. Det måste vi ha respekt för.
Samma sak gäller under dagar med ovanliga omläggningar och mycket information.
— En dag när det är till exempel Göteborgsvarvet är det lätt att glömma av alla olika ändringar ute i trafiken. Då kanske en förare hör av sig och frågar “hur var det nu igen?”. För oss som sitter inne kan det kännas självklart, men där ute är det inte alltid lätt att hålla reda på allt. Då behöver man vara extra påläst och ha förståelse för situationen.
Utan förare har vi ingenting
Trots tempot och ansvaret är det tydligt att både Nima och Donija trivs i rollen.
— Jag trivs jättebra här, säger Donija. Jag vill hjälpa alla, och ibland när en förare hör av sig och tackar för hjälpen blir jag verkligen skitglad. Utan förare har vi ju ingenting.
